De där traditionella könsrollerna ni fantiserar om har fan aldrig funnits på riktigt

Att drömma om livet som hemmafru är ungefär lika realistiskt som att drömma om att bli en sjöjungfru eller rida på en enhörning

I min första text här skrev jag om sexuell underkastelse och könsroller, och tänkte fortsätta med det idag. För nykonservatismen är verkligen 2020-talets hetaste trend. Högprofilerade kulturkvinnor överger den cringeiga metoofeminismen och går tillbaka in i garderoben, nej förlåt, köket. De vill bli omhändertagna av en man, de orkar inte mer! Ingen mer girlboss, det är brödbak och barnafödande som gäller. Att sy i en knapp på sin makes skjorta är det ultimata myset.

Fantasin utgår liksom från en bild av kärnfamiljen som något naturligt, harmoniskt, och långsiktigt. Man väljer bort kapitalismens ytliga konsumtionshets, statusjakt och nymodigheter och flyttar in i en Carl Larsson-målning där man odlar rovor och syr tygblöjor. Hejdå till p-piller, läppfillers och aktieportföljer, hallå linneförkläden och hemkokt ringblomssalva. Mannen är kvinnans, barnets, och hemmets beskyddare. Han kommer hem till de skurade golven med en fet lön och en nyskjuten hjort.

Visst fattar jag att man vill välja bort vissa grejer i livet. Plast, stress, falskhet. Jag gillar också yllesockor och antika möbler. Men man kan faktiskt få de grejerna utan att lajva Amish eller vad fasen folk nu har fått för sig.

På tiktok flimrar det ibland förbi propagandavideos för denna livsstil. Kvinnor berättar att förr hade de egen firma, körde sportbil och hade olyckliga relationer. De levde i sin “maskulina energi” och därför blev de deprimerade och ensamma, de gick emot sin kvinnliga natur helt enkelt. Den kvinnliga naturen är då omhändertagande, läkande, undergiven. Överger man den låter man inte män vara män, och då blir allt jättejättedåligt i samlivet. Nej, kvinnor måste återgå till sin traditionella könsroll och låta sig styras av en man för han vet ju bäst.

Det lite jobbiga är ju att den könsrollen är en myt. Ungefär lika påhittad som törnrosa, sjöjungfruer och enhörningar. Den blida hemmafrun är en manlig fantasi, inget mer. En fantasi som periodvis tvingats på kvinnor, men som sällan överlevt länge. För kvinnor tycker med rätta att det suger att vara ett kuttersmycke. I alla tider har de stretat emot patriarkatet, innan vi ens hade ord som feminism och könsmaktsordning. Kvinnor har aldrig vetat sin plats. Tacka fan för det.

Som jag skrev i min text om sexuell undergivenhet dök hemmafrurollen upp ganska sent, typ 1800talet, och såg ganska annorlunda ut jämfört med den bild vi har idag. Idag är det typ en käck bondmora som är målbilden, men från början var tanken att kvinnan typ inte skulle göra något ansträngande alls, dels för att hon då kanske skulle dö av nån slags obalans i kroppsvätskorna. Den tidigare nämnda bondmoran fanns ju på riktigt, men hon var faktiskt inte en hemmafru, både hon o hennes gubbe slet som djur för att skrapa ihop ett leverne. Hon jobbade, precis som dagens “moderna” kvinna, både i och utanför hemmet. De kvinnor som inte var rika var helt vanliga knegare som sida vid sida vid män lönearbetade i fabriker, gruvor, ateljéer och butiker.

En icke arbetande kvinna var då som nu en statusmarkör för rika borgare, inte en “traditionell” kvinnoroll. Hemmafrun hade ansvarsområden och sysslor förstås, en slags mellanchefsroll i familjen, såg till att alla spelade sin roll rätt och att man serverade rätt sorts middagar och hade rätt sorts kläder. Men hon skurade inga golv (det fick medelklasskvinnor börja med efter kriget). Tanken var att familjen skulle framstå som så rik att varken kvinnor eller barn behövde arbeta. Hela hustruns väsen var en spegling av sin makes storhet, ja det var rent ut sagt en hederskultur. Nä, de brudarna var fan inte lyckliga heller, trots att de levde i överflöd och hade x antal aftonensembler från Worth. De knarkade, svalt sig och självskadade för att deala. Somliga engagerade sig politiskt eller för välgörenhet, inte minst inom kvinnofrågor. De gjorde helt enkelt motstånd på de sätt de kunde.

Det bondmoran och kuttersmycket har gemensamt är dock en sak, och det är den enda kvinnoroll jag faktiskt vill mena är traditionell och anrik och ständig. De var rätt jävla rättslösa, särskilt gentemot män inom och över sin egen klass. Den väna, passiva kvinnorollen som dagens överbemedlade kulturkvinnor vurmar för handlar egentligen om maktlöshet. Det sticker i ögonen på mig att samhällets mest privilegierade kvinnor fantiserar om det som för så många kvinnor i historien och samtiden är brutal verklighet.

Jag tänker på min mormor som blev hemmafru mot sin vilja, för så fick man göra mot kvinnor förr. Hon som blev fattigpensionär efter att ha jobbat till 78 års ålder för att kompensera för den inkomst hon förlorat. De kvinnorna finns överallt omkring oss. Några av dem plockar flaskor på min innergård. Sover på centralstationen. Eller som min mormor och hennes syster gjorde, delar en kopp buljong och knäckebröd till lunch. Sånt här behöver kanske rika kulturprofiler med familjepengar inte tänka på.

Ett av argumenten för hemmafrun är att kvinnor jobbar för mycket. Kvinnor sliter ut sig på jobbet, sen kommer de hem och sliter ut sig ännu mer. De blir utbrända och bittra. Lösningen på det här är väl att män ska sluta parasitera på kvinnor och typ ta den där disken nån jävla gång. Kanske utforska sin “feminina energi” lite. Men eftersom det är omöjligt så bestämmer kvinnorna att nä, om jag ändå ska slita ut mig i hemmet kan jag lika gärna säga upp mig och satsa helhjärtat på hushållsarbete och slippa pendlingen.

Själv tycker jag att mellan avlönat och oavlönat arbete är det avlönade det självklara valet. Men sen är jag ju manshatare och barnfri/lös så jag har ju inga närstående att serva. Min skitiga disk är min.

För några år sedan var jag utbränd och gick i behandling för det. Det var en slags gruppterapi med ungfär tio patienter, alla kvinnor. Jag var yngst med stor marginal, och när jag satt där i cirkeln med de andra kvinnorna och lyssnade på dem berätta om sina liv och familjer blev jag rasande. De här kvinnorna var helt jävla knäckta av sina nonchalanta, krävande latmaskar till män. Stressen av att behöva projektleda sin gubbe, eller göra hans jobb åt honom för man litade inte på att det skulle bli gjort annars, gjorde dem fysiskt och psykiskt sjuka. Vid ett tillfälle hade en av kvinnorna, en flerbarnsmamma med högstatusjobb, fått kritik av sin make. Hon var för långsam med den varma chokladen till barnen. Den kommentaren hade med rätta triggat ett sammanbrott. Att det då är en lösning enligt den nykonservativa strömningen att hon bara ska bli svinbra och snabb på varm choklad och säga upp sig från jobbet som kanske också är piss men som i alla fall betalar en lön, pension, och ett skyddsnät som man fan inte får av en man… nej jag brinner upp.

För det läskiga här är ju att yrkesarbetande kvinnor är skyddade på ett sätt en hemmafru aldrig blir. Hemmafrun får ingen lön, ingen pension, ingen ekonomisk frihet. Det här är den enda könsroll som faktiskt är traditionell: kvinnan som ägodel. Kvinnan som rättslös. Kvinnan som isolerad och utnyttjad. Allt detta för att bygga mannens kapital, där familjen ingår. Nä, att välja bort girlboss-livet är inte att välja bort kapitalismen, det är att välja bort den lilla trygghet som feminismen och arbetarrörelsen vunnit åt oss kvinnor.

Vi kvinnor som alltid, alltid arbetat, vare sig det är med eller utan lön.